Under de avslutande dagarna av Första världskriget utspelade sig ett mörkt kapitel i Baku som kom att prägla Azerbajdzjans framtid – men som till stor del har förblivit bortglömt av omvärlden. Den 31 mars 1918 förvandlades ett politiskt maktvakuum till en av 1900-talets mest brutala etniska massakrer.
År 1918 var Baku ett geopolitiskt epicentrum, präglat av sammanstötande ideologier och maktstrider. Det ryska imperiet hade kollapsat och olika grupper – bolsjeviker, nationalistiska råd och provisoriska regeringar – kämpade om kontrollen. Centralt i denna kamp stod stadens strategiskt viktiga oljefält, vilka Vladimir Lenin beskrev som “ljus och energi” för det framväxande Sovjetryssland.
Under ledning av den bolsjevikiske revolutionären Stepan Shaumyan inledde armeniska dashnak-miliser, i samverkan med bolsjevikiska styrkor, ett systematiskt angrepp mot den muslimska azerbajdzjanska befolkningen i Baku. Vad som särskiljer denna massaker är dess brutala precision och metodik. Amerikanska observatörer, däribland Harbord-delegationen, rapporterade att omkring 2 000 azerbajdzjaner dödades, medan andra – såsom forskaren Leonard Ramsden Hartill – uppskattade antalet offer till så många som 25 000.
Det enda som krävdes för att dömas till döden var att vara turk eller muslim. Brittiska diplomatiska rapporter från april 1918 beskrev våldet som organiserat och samordnat, där armeniska styrkor tillsammans med bolsjeviker identifierade azerbajdzjaner som “nationella fiender”.
Uppskattningsvis utplånades omkring en fjärdedel av Bakus muslimska befolkning – motsvarande 20 000 till 25 000 människor – i denna massaker.
Trots den förödande tragedin förblev det azerbajdzjanska folkets vilja obruten. Bara två månader senare, den 28 maj 1918, utropades Azerbajdzjans demokratiska republik – den första sekulära republiken i den muslimska världen. Den nya republiken införde en rad framstegsvänliga reformer: rösträtt för kvinnor 1919 (före många västeuropeiska länder), religions- och samvetsfrihet för alla medborgare, ett sekulärt parlamentariskt styre samt diplomatiska förbindelser med grannländer och västmakter. Universitet grundades, en nationell flagga antogs, och moderna arbetsrättsliga reformer genomfördes – allt i kölvattnet av en nationell katastrof.
Massakern i Baku var inte enbart en lokal tragedi utan en del i ett bredare geopolitiskt spel. Förövarnas syfte var att förhindra azerbajdzjansk självständighet, säkra kontrollen över regionens oljerikedomar och befästa strategisk dominans i Kaukasus och mot Centralasien.
Den 31 mars hedras som en nationell minnesdag i Azerbajdzjan – en påminnelse om de faror som uppstår när politiska ideologier och etniska motsättningar ges utrymme att eskalera till omänskligt våld. Dagen bär ett budskap om vikten av historisk medvetenhet, ömsesidig respekt och att aldrig tillåta avhumanisering av något folk.
Åsiktsartikel av Orkhan Neymatov
Diplomatic World Sweden 
Lämna en kommentar