Diplomatic World Sweden

När man stod i de eleganta salarna i Bakus glänsande kongresscenter, det största i Kaukasus och en ultramodern anläggning byggd med ett miljömedvetet koncept, och tittade på globala energichefer som skakade hand med azerbajdzjanska ministrar, kunde man inte låta bli att förundras över en av vår tids mest extraordinära omvandlingsberättelser. För trettio år sedan blödde denna nation, både bokstavligt och bildligt talat. Idag har den blivit Europas energi-livlina, och ärligt talat är den inget mindre än mirakulös. Den 30:e energiveckan i Baku var verkligen ett firande av att trotsa och övervinna alla tänkbara svårigheter. Idag är det lätt att tänka på många framgångshistorier, men Azerbajdzjans resa från en nyligen självständig nation som omedelbart drogs in i den blodiga militära konflikten och föll offer för etnisk rensning var inte lätt. Efterdyningarna av det brutala kriget var ekonomin i kris och en person av åtta var flykting. Men trots alla odds blev Azerbajdzjan en strategisk och pålitlig partner som EU och andra länder räknade, vilket är verkligt anmärkningsvärt.
När man gick genom mässgolven där 267 företag från 39 länder hade samlats, var den nordiska närvaron anmärkningsvärd. Finska vindkraftsspecialister och norska offshoreexperter är inte här av välgörenhet, utan för att de känner igen genialitet när de ser den. Azerbajdzjan har inte bara överlevt; det har utformat en av de mest sofistikerade energistrategierna på planeten.

President Ilham Aliyevs öppningstal var imponerande i sin underdrift.
När han beskrev sitt lands situation på 1990-talet med ”inflation mätt på 1000 procent, fattigdom härskade och hundratusentals azerbajdzjaner utsattes för etnisk rensning” blir omfattningen av det som följde ännu mer häpnadsväckande. Detta var inte en gradvis förbättring; detta var en återuppståndelse i industriell skala. Siffrorna berättar en historia. Azerbajdzjan exporterar nu naturgas till 12 länder, med 25 miljarder kubikmeter som flödade bara förra året. Fram till 2030 planerar de att lägga till ytterligare 8 miljarder kubikmeter till den exportkapaciteten. Men här är det som verkligen imponerar: de gör detta samtidigt som de bygger 6,5 gigawatt förnybar energikapacitet, vilket motsvarar 35 % av deras totala energiproduktion. Detta följer inte trender, detta sätter dem.

Det geniala i Heydar Aliyevs ”Århundradets kontrakt” från 1994 blir kristallklart i efterhand. Medan världen såg en riskabel post-sovjetisk republik, såg han möjligheter. Det där enda avtalet räddade inte bara Azerbajdzjans ekonomi, det lanserade en strategi som förändrade geografin och inriktningen för den globala energipolitiken. Det som slår de utomstående observatörerna är Azerbajdzjans fullständiga energioberoende – något som oljerika Norge kan uppskatta, men få länder har uppnått så dramatiskt. I en tid då energiberoende har blivit Europas akilleshäl står Azerbajdzjan som en ledstjärna för vad strategiskt tänkande och djärvt genomförande kan åstadkomma.

Den södra gaskorridoren – det verkligt imponerande 3 500 kilometer långa ingenjörskonsten som sträcker sig från Kaspiska havets plattformar till italienska kuster – är inte bara infrastruktur, det är ett geopolitiskt mästerverk. När europeiska ledare kämpade efter energialternativ hade Azerbajdzjan redan byggt den. Framsyntheten är fantastisk.

President Trumps budskap till forumet, som betonade det 30-åriga energipartnerskapet och Azerbajdzjans ledarskap inom kolvätesektorn, hade tyngd just för att det erkände något obestridligt – Azerbajdzjan har bevisat sig inte bara som en leverantör utan som en innovatör. Men det som verkligen förvånar gästerna är hur Azerbajdzjan utnyttjar sin framgång inom fossila bränslen för att vara pionjärer inom förnybar energi. Potentialen för vindkraft i Kaspiska havet, solkraftsmöjligheterna, de ambitiösa målen för 2030 – detta är inte greenwashing; detta är smart kapitalism som tar miljöansvar. Nordiska företag flockas inte till Baku på grund av impulser från utvecklingsbistånd; de är här för att de ser en vinnare.

Förvandlingen från ett land där, som president Aliyev erinrade sig, ”den civila” konfrontationen just hade upphört, ekonomin var i ett förlamat tillstånd”, till ett som är värd för presidenters gratulationsbudskap och attraherar globala energijättar, representerar en av de mest framgångsrika nationella strategierna under de senaste tre decennierna. Azerbajdzjan överlevde inte bara kollapsen efter Sovjetunionen, utan framstod starkare, smartare och mer strategiskt positionerat än de flesta länder som började med betydligt större fördelar. När man ser utländska chefer ivrigt diskutera havsbaserade vindkraftsprojekt i Kaspiska havet inser man att vi inte bara bevittnar affärsmöten, utan även hur framtiden för den europeiska energitryggheten förhandlas fram. Azerbajdzjan har positionerat sig inte bara som Europas bensinstation, utan som dess föredragna energipartner. I en värld där energioberoende betyder överlevnad har Azerbajdzjan skrivit spelboken. Det som slår mest är inte den imponerande statistiken eller den glänsande infrastrukturen även om båda är anmärkningsvärda. Det är den tysta tilliten i varje samtal.

Det här är inte människor som firar tur; de firar visioner som faktiskt fungerade. När man har byggt ledningar över kontinenter medan grannarna fortfarande funderade ut grundläggande styrning, har man förtjänat rätten att vara stolt.

Den 30:e energiveckan i Baku liknar mindre en mässa och mer ett segervarv och varför skulle den inte göra det? När man ser dessa företags chefer skaka hand med sina azerbajdzjanska motsvarigheter inser man något – de gör dem inte en tjänst genom att vara där. De gör oss en framgång genom att släppa in oss. Det är en rejäl förändring jämfört med för trettio år sedan, och ärligt talat är det precis den typ av framgångssaga som vår cyniska tidsålder desperat behöver.