Diplomatic World Sweden

Politisk förändring i Sydkorea
Lee Jae-Myung är nu den 21 presidenten i Sydkorea efter att ha vunnit valet den 3 juni med bred marginal. Landets presidenter har femåriga mandatperioder, och Demokratiska partiet, som han företräder, har redan en stabil majoritet i parlamentet fram till nästa val 2028. Med ett så starkt politiskt mandat finns goda möjligheter att genomföra omfattande reformer. Frågan är om utrikespolitiken kommer att präglas av traditionella instinkter som skepsis mot Japan och USA, eller om en mer pragmatisk hållning kommer att prägla Lee Jae-Myungs linje – där historiska oförrätter får stå tillbaka för framtida samarbete.

Historiska spänningar
Relationen mellan Sydkorea och Japan borde i teorin vara stark. Båda länderna är stabila demokratier med omfattande försvarsrelationer och allianser med USA, samtidigt som de påverkas av Kinas växande maktambitioner i regionen och globalt. Därtill står de inför gemensamma säkerhetsutmaningar i form av Nordkoreas aggressiva utrikespolitik, växande kärnvapenprogram och Rysslands fördjupade samarbete med Kim Jong-Uns regim.

Men historien har format relationen annorlunda – särskilt sett genom linsen hos Sydkoreas vänsterliberala administrationer under Demokratiska partiets ledning. Många i dessa kretsar anser att Japan inte fullt ut har tagit ansvar för den brutala kolonialtiden mellan 1910 och 1945. Under denna period tvingades tusentals koreaner till slavarbete och prostitution, och övergrepp begicks som än i dag lever kvar i det kollektiva minnet.

Utrikespolitiska utmaningar och strategiska vägval
Inom Demokratiska partiet finns kritik mot tidigare avtal och närmanden med Japan, särskilt de som ingåtts av konservativa presidenter som generellt har en mer positiv syn på relationen med grannlandet. Det gäller bland annat det trilaterala samarbetet med USA och Japan, som initierades under president Joe Bidens administration, samt det utökade samarbetet med Australien och Nya Zeeland inom ramen för det så kallade Indo-Pacific 4 (IP4). Det senare har fördjupat relationerna med Nato, inklusive sydkoreanskt deltagande vid försvarsalliansens senaste toppmöten.

Samtidigt finns det inom partiet – och bland dess väljare – både anti-amerikanska och pro-kinesiska strömningar. Det finns även en stark tro på dialog och närmande med Nordkorea. Målet är att en dag kunna återuppta den så kallade solskenspolitiken för att bana väg för fred och återförening med de nordkoreanska bröderna och systrarna. I detta sammanhang betraktas goda relationer med Kina som en nödvändig förutsättning.

President Lee Jae-Myung har tidigare uttryckt kritik mot USA, bland annat genom att beskriva landet som en ockupationsmakt, och han har förespråkat en mer försonlig hållning gentemot Kina. Under valkampanjen uttalade han att Sydkorea bör inta en neutral position i händelse av en kinesisk attack mot Taiwan.

Inrikes begränsningar och ekonomiska prövningar
Som president möter Lee Jae-Myung dock tydliga begränsningar i sin handlingsfrihet. Sedan sitt tillträde har han signalerat en linje präglad av kontinuitet och pragmatism i utrikespolitiken. Det försämrade säkerhetsläget till följd av rivaliteten mellan USA och Kina, i kombination med skadad internationell trovärdighet efter föregångarens införande av krigslagar och ett halvår utan effektivt ledarskap, lämnar inte stort utrymme för diplomatiska misstag.

Därtill utmanas Sydkoreas exportberoende tillväxtmodell i en ny geopolitisk verklighet av tullar, tariffer och stormaktskonkurrens. Landets BNP-tillväxt förväntas i år uppgå till blygsamma 0,8 procent. Den demografiska utvecklingen är också oroande: med ett födelsetal på endast 0,75 barn per kvinna – långt under det reproduktiva genomsnittet på 2,1 – hör Sydkorea till de länder i världen med störst befolkningsutmaningar.

Överst i sin inkorg har Lee Jae-Myung relationen med den traditionella säkerhetsgaranten USA som under president Donald Trump ser osentimentalt på relationen med Sydkorea. Trots artigheter i det första telefonsamtalet efter Lees valseger finns en lång amerikansk kravlista. Den inkluderar både högre amerikanska importtullar, betydligt högre ”avgift” för USA:s truppnärvaro i landet samt tydligare ställningstaganden mot Kina.

Sydkorea har sedan länge ett omfattande frihandelsavtal med USA som innebär i princip obefintliga ömsesidiga tullar. Det är en av anledningarna till att landets ekonomi och industri har kunnat växa sig till det globala ekonomiska kraftpaket man har blivit. Sydkorea är i dag en världens 15 största ekonomier och har en stående inbjudan till möten inom G7, där de största demokratiska ekonomierna ingår.

Därför kom det förmodligen som en chock för de flesta sydkoreaner när Donald Trump rev upp frihandelsavtalet och införde 25-procentiga allmänna tullar i våras (och hela 50 procent på stål och aluminium), nu visserligen pausade till i juli i väntan på förhandlingar om en ”deal”. Än mer nervös blev man i Seoul när man insåg att det sydkoreanska handelsöverskottet gentemot USA har ökat kraftigt de senaste åren och spås landa på motsvarande omkring 550 miljarder kronor för 2025. Att det kommer att kosta för Sydkorea i det kommande avtalet med Washington är helt klart, men frågan är hur mycket och i vilken utsträckning det kommer att kopplas till andra frågor som till exempel den amerikanska truppnärvaron i landet.     

Kärnvapenutpressning

I Sydkorea, och särskilt bland företrädare för Demokratiska partiet, är man vidare bekymrade över att USA:s fokus på Kina och en potentiell konflikt om Taiwan ska avleda uppmärksamheten från Seoul-regeringens främsta prioritering: Nordkorea. Donald Trumps återkommande beundrande uttalanden om grannlandets diktator Kim Jong-Un står i oroande kontrast till hans nedlåtande kommentarer om Sydkorea.