Diplomatic World Sweden

Under de senaste månaderna har det pågått livliga diskussioner på den internationella scenen om Nobels fredspris och olika nomineringar till detta pris.

Tänk bara om ungefär en tredjedel av kapitalet bakom Nobelpriset, världens mest prestigefyllda utmärkelse, inte hade kommit från dynamit, utan från olja. Inte vilken olja som helst, utan det svarta guldet som pumpades upp ur den torra jorden i 1800-talets Baku, i Azerbajdzjan.

Detta är en historia som få norrmän känner till, och en som sällan nämns i de officiella redogörelserna för Nobelarvet. Men utan denna koppling mellan Nobelfamiljen och Baku hade Nobelpriset kanske aldrig kommit till.

Nobelfamiljen i Baku

På 1870-talet reste Robert Nobel till Baku för att köpa valnötsträ till gevärskolvar. Han återvände inte med virke – utan med en vision. Vid den tiden östes olja bokstavligen upp i hinkar, och mycket av den rann direkt ut i naturen. Robert såg omedelbart potentialen: ”Här i Baku mår jag bättre än någon annanstans i Ryssland… inom några år kan hela landets paraffinproduktion vara i våra händer”, skrev han hem.

När de ryska kolonialmyndigheterna öppnade för markkoncessioner 1872 byggde Robert, tillsammans med sin bror Ludvig och med Alfreds ekonomiska stöd, upp Branobel – ett av världens första oljeimperier.

Vid sekelskiftet producerades hälften av världens olja i Baku, och Nobels företag var en av de dominerande aktörerna, men bidrog också till den omfattande förorening som gav området namnet Den svarta staden.

Oljan från Baku värmde hemmen och lyste upp Europas städer. Paraffinet förlängde dagen och förändrade vardagen för miljontals människor.

Baku och Vita staden

Senare bidrog Alfred Nobels aktier i Branobel-företaget till att finansiera Nobelpriset, ett arv av teknisk innovation och kulturell öppenhet, men också ett arv präglat av miljökostnaderna för Azerbajdzjan och användningen av landets naturresurser.

Efter den ryska revolutionen försvann minnet av denna gemensamma historia nästan helt från både azerbajdzjanskt och skandinaviskt medvetande. Sovjettiden suddade ut de flesta spåren, och Nobels residens i Baku – Villa Petrolea – förföll.

Först efter Azerbajdzjans självständighet 1991 kunde historien återupplivas, och det var den azerbajdzjanska staten som genomförde den omfattande omvandlingen som förvandlade den svarta staden till den vita staden, ett modernt och pulserande stadsområde.

Idag är Villa Petrolea det enda museet utanför Sverige och Norge som är tillägnat Nobelarvet.

Historien återupplivas

Författaren Bengt Jangfeldt har lyft fram denna historia i sin bok Immanuel Nobel & Söner. Dokumentärserien Nobelbröderna (StoryFire) har berättat den för en bredare publik. Ändå saknas detta kapitel i Baku ofta i Nobelutställningar.

Att synliggöra Azerbajdzjans historiska roll i skapandet av Nobelpriset under Nobelfestligheterna – och bjuda in Bakus Nobelarvsstiftelse till firandet – skulle bidra till en mer fullständig och rättvis bild av prisets ursprung.

Det skulle också vara ett erkännande av ett historiskt faktum, nämligen att en del av Nobelprisets berömmelse och prestige faktiskt vilar på azerbajdzjansk mark och historia.