Under Bakus grå decemberhimmel förvandlades Azerbajdzjans huvudstad till mer än en mötesplats. Den blev en levande dialog mellan minne och framtid, mellan rättvisa och fred. Här, på gränsen mellan Europa och Asien och i skuggan av det förflutna, samlades internationella forskare, politiker och kulturpersonligheter för att delta i den växande rörelsen som lyfter en av regionens mest förbisedda frågor: återvändandet för de azerbajdzjaner som under flera decennier fördrivits från sina hem i västra Azerbajdzjan.
Det tredje internationella mötet, organiserat av Västra Azerbajdzjan-gemenskapen under titeln “Cultural Heritage and the Right of Return”, samlade närmare hundra deltagare från över sextio länder. Konferensen, en central del av gemenskapens handlingsplan för 2025, präglades av återhållsam optimism – en känsla av att regionen, efter årtionden av konflikt, sakta rör sig mot en ny era där rättigheter och samexistens kan börja ersätta rädsla och tystnad.
”Vårt mål är inte hämnd – utan återvändande”
Konferensen inleddes med en gripande dokumentär om de fördrivnas öden och den långvariga kampen för deras rättigheter. Därefter talade Aziz Alakbarli, ordförande för Västra Azerbajdzjan-gemenskapen och parlamentsledamot. Med lugn tydlighet formulerade han kärnan i hela mötet:
”Vårt uppdrag är inte hämnd, utan återvändande.”
Alakbarli betonade att en varaktig fred mellan armenier och azerbajdzjaner förutsätter ömsesidigt erkännande av rättigheter – inte ett fortsatt liv i rädsla. Hans ord möttes av varm applåd, ett tecken på att tanken om fredlig samexistens nu får brett stöd även utanför regionen.
Internationell solidaritet märktes också i praktiken. Delegater från Turkiet, USA, Sydafrika, Italien, Litauen och Egypten hedrades som nya medlemmar i gemenskapen för sitt engagemang. Den turkiske parlamentsledamoten Samil Ayrim beskrev fördrivningen av västazerbajdzjaner som ”en historisk orättvisa som rubbat den moraliska balansen i regionen”.
När juridik, kultur och mänsklig erfarenhet möts
Konferensen fortsatte med fyra djuplodande paneler som förenade internationell rätt, kulturarv och mänsklig erfarenhet – och gjorde frågan både konkret och global.
- Rätten att återvända – internationell rätt i praktiken.
Juridiska experter som Harvardforskaren Mark Nathan Kramer och den franske historikern Maxime Gauvin presenterade internationella exempel på återvändandeprocesser, från Europa till Asien och Afrika. De visade hur internationell rätt, kombinerad med politiskt mod och vilja till samexistens, kan möjliggöra fredlig återställning av rättigheter. Slutsatsen var tydlig: rättvisa är möjlig när lagens principer omsätts i handling. - Kulturarvet som tyst vittne.
Under ledning av Klaus-Peter Ralph Jürgens (Storbritannien) riktades fokus mot det materiella kulturarvet. Experter från Pakistan, Italien och Indonesien visade med fotografier och arkivmaterial hur moskéer, kyrkogårdar och historiska platser i västra Azerbajdzjan skadats eller utplånats. Presentationerna blev en smärtsam men nödvändig påminnelse om att kulturarv inte bara är byggnader – utan bärare av identitet och historia. - Det osynliga arvet – musik, berättelser och minne.
Den mest känslomässiga sessionen behandlade det immateriella kulturarvet: ashug-musik, berättartradition och minnen bevarade i exilens tystnad. Den polske forskaren och moderatorn Jakub Korejba uttryckte det som många kände:”När kulturen överlever exilen blir den det starkaste beviset på tillhörighet.”Det blev tydligt att kultur inte är något man lämnar bakom sig – den är ett levande band mellan generationer och en första bro mot försoning. - Solidaritet och framtiden.
I den avslutande panelen riktades blicken mot framtida samarbete, internationell rätt och globalt stöd. Professor Hüseyin Işıksal presenterade konferensens slutdokument, som med kraft slog fast rätten till ett fredligt och värdigt återvändande för alla fördrivna azerbajdzjaner. Dokumentet uppmanade även internationella organisationer att skydda kulturarvet och stödja förtroendeskapande åtgärder i regionen.
En försiktig men verklig strimma av hopp
När applåderna ebbade ut och deltagarna tog sina sista fotografier stod det klart att konferensen varit mer än en akademisk sammankomst. Den hade blivit ett moraliskt forum och en genuin glimt av vad framtiden i Sydkaukasien kan erbjuda – om fredens logik tillåts ersätta konfliktens.
I Bakus milda vinterljus formulerades ett budskap som berör långt bortom regionens gränser:
Rätten att återvända är inte bara en juridisk princip. Det är ett uttryck för mänsklig värdighet.
Det är en uppmaning till samvete och en chans att låta historien andas igen – denna gång utan murar, utan rädsla och utan den bitterhet som länge präglat relationerna i Sydkaukasien.
Konferensen i Baku visade att vägen från exil till hopp inte är en utopi. Den är ett pågående arbete – ett gemensamt projekt där juridik, kultur, moral och personliga berättelser möts, och just därför kan den också bli verklighet.
Diplomatic World Sweden 
Lämna en kommentar