Diplomatic World Sweden

Under flera decennier levde Armenien och Azerbajdzjan sida vid sida men i praktiken åtskilda – präglade av konflikt, stängda gränser och sönderslagen infrastruktur. Mot slutet av 2025 har denna verklighet börjat förändras. Det som nu växer fram är inte en plötslig eller dramatisk försoning, utan en gradvis process där pragmatiskt samarbete långsamt ersätter isolering, och där ekonomisk logik allt tydligare börjar stödja politisk normalisering.

Ett tydligt exempel på denna utveckling kom i mitten av december, när Azerbajdzjan för första gången på flera decennier levererade bränsle till Armenien via järnväg. Leveransen – drygt 1 200 ton AI-95-bensin producerad av SOCAR – var i sig inte stor till volymen, men dess symboliska betydelse var betydande. Järnvägslinjer som under lång tid stått overksamma till följd av fientlighet togs åter i bruk, och politisk dialog fick ett konkret och påtagligt uttryck. Företrädare på båda sidor valde medvetet att tona ned dramatiken och beskrev steget som praktiskt snarare än politiskt – ett exempel på hur fred kan omsättas i vardagliga nyttor såsom energitrygghet och ekonomisk stabilitet.

Bränsleleveransen var inte en isolerad händelse. Den föregicks av samtal i Gabala i slutet av november mellan Armeniens och Azerbajdzjans vice premiärministrar, där fokus låg på att bygga förtroende genom ekonomiska förbindelser som varit frysta i åratal. Att man valde att börja just med energi – ett område nära kopplat till nationell säkerhet – understryker hur långt relationerna faktiskt har utvecklats. Allt fler analytiker ser denna typ av samarbete som effektiva förtroendeskapande åtgärder, eftersom de skapar gemensamma intressen som är svåra att rulla tillbaka och därmed minskar risken för ny konfrontation.

Utvecklingen följs med stort intresse i Bryssel. Under andra halvåret 2025 har EU tydligt signalerat att förbättrade relationer mellan Armenien och Azerbajdzjan öppnar ett större strategiskt fönster: möjligheten att återknyta öst och väst genom Sydkaukasien. Europeiska företrädare talar i dag öppet om fred i regionen inte bara som en diplomatisk framgång, utan som en grund för transport-, handels- och energikorridorer av central betydelse för Europas långsiktiga ekonomiska och geopolitiska intressen.

https://newstube.az/embed/190476

Denna syn formulerades särskilt tydligt av EU:s utvidgningskommissionär Marta Kos, som nyligen presenterade idén om en fyrpartsarbetsgrupp bestående av Armenien, Azerbajdzjan, Turkiet och EU. Syftet är att stärka den regionala transportkopplingen genom att integrera den framväxande TRIPP-korridoren i ett bredare öst-västligt ramverk som effektivare binder samman Europa och Asien. Diskussionerna inleddes vid ett EU-ministermöte i Luxemburg i oktober och har fortsatt vid ett större investeringsforum i Tasjkent – ett tecken på att initiativet gradvis rör sig från idé till genomförande.

Kommissionär Kos har betonat att EU:s ökade engagemang endast är möjligt tack vare det förbättrade politiska klimatet mellan Jerevan och Baku. Hon har uppmanat Armenien att identifiera prioriterade transportprojekt för att göra EU:s stöd konkret och målinriktat. Samtidigt har hon varit tydlig med att offentliga medel inte räcker. Privata aktörer är redo att investera och driva projekt, men först när tillförlitlig grundinfrastruktur finns på plats. Att skapa denna grund är nu EU:s främsta uppgift.

För Bryssel handlar TRIPP-korridoren om mer än infrastruktur. Ekonomiskt erbjuder den en möjlighet att diversifiera Europas förbindelser med Sydkaukasien och Centralasien i en tid då beroendet av ett begränsat antal rutter blivit en sårbarhet. Geopolitiskt ger korridoren EU möjlighet att stärka sin roll som en stabil och trovärdig aktör i en region där inflytandet länge varit omstritt. Genom att förankra sitt engagemang i konnektivitet och samarbete får EU ett direkt intresse av regional fred och stabilitet.

Europeiska beslutsfattare jämför allt oftare dagens situation med de tidiga åren kring Baku–Tbilisi–Ceyhan-ledningen. Projektet avfärdades då som orealistiskt, men genom uthålligt politiskt stöd från EU och USA blev det verklighet och kom att förändra regionens energidynamik. Lärdomen är tydlig: stora projekt i Sydkaukasien lyckas inte enbart genom finansiering, utan genom tålamod, politisk kontinuitet och trovärdiga åtaganden.

Att tillämpa dessa lärdomar på TRIPP-korridoren kräver ett långsiktigt perspektiv. Ett tydligt EU-åtagande inom ramen för Global Gateway, kombinerat med en särskild samordningsmekanism – exempelvis en arbetsgrupp eller särskild sändebudsfunktion – skulle inge förtroende hos både regionala aktörer och investerare. EU kan dessutom bidra med teknisk expertis inom digital gränshantering, tullmodernisering, järnvägsinteroperabilitet och papperslös transit, baserat på sina egna erfarenheter av gränsöverskridande integration. Stöd till minröjningsinsatser är också avgörande, då säker mark är en förutsättning för varje meningsfull ekonomisk återhämtning.

Avgörande är också att korridoren inte framställs som ett nollsummespel. Neutralitet och inkludering ses som nycklar till att minska motstånd och undvika nya spänningar. I stället för att diktera utfall tycks Bryssel vilja stödja den bilaterala normaliseringen i den takt som Jerevan och Baku själva väljer, genom tekniskt bistånd och politiskt stöd snarare än genom påtryckningar.

På marken finns redan tecken på att ökad konnektivitet håller på att förändra regionens dynamik. Ryssland och Kazakstan har börjat transportera spannmål till Armenien via Azerbajdzjan, och liknande handelsflöden från Centralasien kan följa. För Armenien innebär förbättrad tillgång till Turkiet, Azerbajdzjan och vidare marknader en möjlighet att bryta långvarig ekonomisk isolering. För Azerbajdzjan stärker ökad transit dess roll som regional knutpunkt mellan flera marknader.

Utöver regeringar och infrastruktur ökar även kontakterna mellan människor. Besök av azerbajdzjanska journalister, civilsamhällesaktörer och policyexperter i Armenien vittnar om ett gradvist återuppbyggt professionellt förtroende. Ett bredare deltagande – från utbildning, miljö, näringsliv och energi – kan bidra till att förvandla sköra politiska framsteg till varaktigt vardagssamarbete.

Sammantaget tyder utvecklingen på att Armenien och Azerbajdzjan går in i en ny fas – mindre präglad av stora deklarationer och mer av konkreta steg. Bränsleleveranser, återöppnade järnvägar, gemensamma infrastrukturplaner och ett växande europeiskt engagemang håller långsamt på att förändra regionens grundlogik. Freden är ännu ofullständig och skör, men den stöds i allt högre grad av ekonomiska incitament och gemensamma intressen. Om denna kurs hålls kan Sydkaukasien utvecklas från en zon av splittring till en korridor av förbindelse – med Europa som en stabil och möjliggörande partner i denna omvandling.