Diplomatic World Sweden

Femtio miljoner starka – varför den 31 december tillhör azerbajdzjaner

När världen räknar ner till midnatt den 31 december och förbereder sig för ett nytt år, markerar nästan femtio miljoner azerbajdzjaner världen över en dag med en helt annan innebörd. För dem är detta datum inte endast en högtidlig avslutning på året, utan en symbol för identitet, historiskt minne och samhörighet – för ett folk vars gemenskap har överlevt både imperier och påtvingade gränsdragningar.

Betydelsen av dagen går tillbaka till den 31 december 1989. Sovjetunionen befann sig i upplösning, Berlinmuren hade nyligen fallit och över stora delar av Östeuropa började människor återigen föreställa sig frihet. I detta historiska ögonblick tog azerbajdzjaner i Nachitjevan och på andra sidan gränsen i Iran ett ovanligt och djupt mänskligt initiativ: de rev de fysiska barriärer som i generationer hade hållit dem åtskilda.

Ingen politisk order låg bakom handlingen. Inget internationellt avtal föregick den. Vanliga människor – familjer som splittrats av historien – beslutade helt enkelt att statsgränser inte längre skulle få skilja dem från sina egna. Längs Arasflodens stränder revs stängsel ner för hand. Släktingar möttes efter årtionden av separation. Ett gemensamt språk, en delad kultur och ett kollektivt minne visade sig starkare än ideologier och taggtråd. Denna spontana handling blev grunden för det som i dag firas som Azerbajdzjanernas internationella solidaritetsdag.

I dag förenar denna identitet en global gemenskap. Över tio miljoner azerbajdzjaner lever i Republiken Azerbajdzjan. Ytterligare tiotals miljoner bor i grannländer och i diaspora i Europa, Ryssland, Nordamerika och andra delar av världen. Solidaritetens dag fungerar som en sammanhållande länk mellan dem alla – en påminnelse om att geografiskt avstånd inte upphäver historiska och kulturella band.

Denna känsla av enhet har prövats upprepade gånger och visat sig vara verklig. Under de nära tre decennier då Karabach och angränsande områden var ockuperade, delades känslan av förlust av azerbajdzjaner oavsett social bakgrund, religiös tillhörighet eller bostadsort. När dessa områden slutligen återfick sin frihet, var glädjen lika gemensam. I avgörande ögonblick har det gemensamma övertagit det som annars skiljer.

Samtidigt är den internationella solidaritetsdagen inte en dag för bitterhet eller historiska anklagelser. Den blickar framåt. Den handlar om att erkänna det som har bevarats och byggts trots historiska omvälvningar: ett levande språk, en rik kultur och en stat där nationell identitet kan uttryckas öppet och värdigt. För många azerbajdzjaner utanför republikens gränser, där ett tydligt identitetsuttryck inte alltid är självklart, har detta erkännande ett särskilt värde.

För diasporafamiljer som uppfostrar barn långt från Kaspiska havet eller Bakus gamla stad är dagen en påminnelse om vad som bör föras vidare – språket, musiken, maten och berättelserna som förankrar identiteten över generationer. För dem som lever i Azerbajdzjan är det samtidigt en uppmaning att inte ta för givet de friheter som tidigare generationer kämpade för, och som många landsmän runt om i världen fortfarande inte fullt ut åtnjuter.

Därför markerar azerbajdzjaner den 31 december inte bara övergången till ett nytt år, utan också den dag då de såg sig själva speglade på andra sidan en påtvingad statsgräns. Att vara azerbajdzjan är inte en fråga om bostadsort eller pass, utan om att bära vidare ett arv som har överlevt historien – och som kommer att bestå långt efter att dagens gränser blivit fotnoter i historieböckerna.